Folk

Ibland begriper jag mig inte på folk alls!

Beslöjad

Igår yrde snön runt öronen på mig när jag skulle hem från jobbet. Vädigt mysigt så här nära jul men inte särskilt varmt eller behagligt. Mössa äger jag ingen och kappan har ingen luva, en förskräcklig brist på en annars väldigt bra kappa. Jag har alltid en schal runt halsen och den är finurlig att svepa in huvudet i när det behövs. Schalen jag hade på mig igår är rutig i olika rosa och hallonröda toner och värmde mina frusna öron när jag väntade på mitt tåg. Luggen envisades med att krypa fram och bli snötäckt men planen fungerade ändå tillfredsställande.

När ett tåg stannade och folkmassan vällde av tåget tyckte jag att jag fick en lite konstiga blickar av en del förbipasserande. Det är jag inte direkt van vid. De flesta i Stockholm skyndar förbi med blicken i backen men inte igår. Några äldre damer stirrade nedlåtande på mig och en kille i min egen ålder skakade på huvudet när han gick förbi. Andra kastade en snabb blick på mig och låtsades sedan inte se mig alls. Wierd!! Jag funderade på om jag såg rolig ut med schalen runt huvudet men tänkte lite trotsigt att jag är hellre varm än snygg. Efter en stund med, i mitt tycke, ganska många underliga blickar började jag på allvar att fundera på varför!

Kanske har jag en extra känslig dag och tolkar in saker som inte finns? Jag har en jättefläck på näsan? Det rinner ur min näsa? Till slut kom jag fram till att det skulle kunna bero på att jag ser kul ut men å andra sidan har jag svept in skallen på det här sättet de senaste 15 åren och inte fått undrande eller nedlåtande blickar. Hur jag än funderade fattade jag faktiskt ingenting!

Det var först när två förbipasserande djupt beslöjade kvinnor hälsade på mig på arabiska som jag kom på det! Alla dessa blängar och suckar berodde på att de trodde att jag hade slöja! ... tror jag. De måste gått förbi mig och tänkt "stackars förtryckta kvinna". Några tänkte säkert också att man ska ta seden dit man kommer och några (väldigt få hoppas jag) tänkte säkert, åk hem.

Synd att ingen stannade och sade något för jag hade gärna hållt ett anförande om att hur jag klär mig är min ensak och om jag vill ha en slöja så får jag det. Sådana saker bestämmer inte andra människor åt MIG!

Nu var det ju ingen slöja utan en schal, något som jag inte tror att man kan ta fel på. Dessutom ser jag svensk ut, tror jag. När jag kom hem fick jag reda på att Metro (morgontidningen många läser på tåget) hade haft flera artiklar om förtyckta kvinnor och kanske det var förklaringen då.

Idag hade jag samma schal , fast runt halsen, och en jacka med kapuschong. Den ser jag verkligen rolig ut i men idag var jag helt osynlig.

Dyr dag

I morse , när jag skulle till jobbet, tog jag mina fina stövlar på mig. Jag hade egentligen inte tänkt använda dem innan jag lämnat dem till skomakaren för omklackning men det är mina älsklingsstövlar och jag övertalade mig själv att de skulle hålla att gå på en dag till. Det är ju värt en hel del att få känna sig snygg ;)

Vid lunch hade jag lite bråttom att ta på mig stövlarna och på något sätt måste den lilla skinnremsan som ska skydda benet mot blixtlåset vikt sig dubbel och hamat i kläm. Jag fick alltså inte av mig stövlarna. Jag drog uppåt, utan resultat. Jag försökte dra neråt med samma resultat, det vill säga inget alls! Blixtlåset satt envist fast där det var. Jag försökte dra av mig stöveln med blixtlåset stängt. Det gick inte det heller.

En rådig kollega begärde fram en tång och drog sedan uppåt ... och neråt men blixtlåset satt där det var, precis på mitten. Jag blev ilsken och lyckades slita upp blixtlåset till följd att det gick sönder helt och hållet. :(

När det var dags att gå hem valde jag att inte gå hem i tofflor. Istället hämtade jag tre gummisnoddar, en grön, en röd och en blå. Dessa trädde jag om stöveln så att den skulle hålla sig stängd. Jag kan vara finurlig ibland. Naturligtvis gick det inte så bra. För varje steg jag tog åkte snoddarna lite neråt och var tionde steg fick jag stanna och hasa upp dem igen.

Det finns en second-hand affär en bit från jobbet som har begagnade skor. Jag styrde raskt kosan ditåt och efter en hel del letande hittade jag en stövel jag kunde ha. Snygg var den också! 400 kronor fattigare och ett par bruna italienska skinnstövlar rikare klev jag ut ur affären. Det var jätteskönt att inte behöva stanna hela tiden för att hasa upp gummisnoddar ;)

Min skomakare tog emot mina stövlar och lovade att ha dem klara till imorgon. 200 kronor för att byta blixtlåset och 200 för att sula och klacka om dem. Sammanlagt blev jag alltså 800 kronor fattigare idag. Nåja, mina gamla stövlar är klart värda 400 och de nya är säkert jättebilliga om man ser till utförande och skinnkvalitet.

Nu måste jag bara vänja mig vid att ha bruna stövlar på fötterna. Jag som bara äger svarta skor och stövlar. i värsta fall får någon av mina döttrar ta över dem ;)

Bones

Tittar på min senaste passion: Bones. Så himla mysig serie att jag sitter o småler under hela avsnittet :)

Fylld dag

I natt kom sambon hem från en veckas arbete i England. Någon gång framåt småtimmarna upptäckte jag att han var hemma igen och smög mig nära. Jättemysigt! Fast jag sover nog inget vidare djupt när jag ligger på hans arm och det märker jag nu när jag sitter o gäspar oupphörligen fast det är lördag, klockan bara är 22 och jag sov länge i morse.

Hela första halvan av dagen försvann när vi bakade lussekatter, putsade koppar, diskade ur glöggkopparna och dammsög. Andra halvan av dagen gick åt till att glöggfika med goda vänner för att sedan gå vidare till lokalkrogen och äta kvällsmat. Jag glömde bort att min mage mår bäst av laktosfri kost och åt en verkligt god dippsås till min grillade lax.

Nu sitter jag i soffan och jäser av sockerchock och mättnad. Magen är dessutom i uppror och gurglar vilt av gräddfilen. Ute regnar det envist och marschallerna har slocknat. Trots det får man nog säga att det varit en skön lördag.

Finurligt

Tänk så finurligt det är med mobiltelefoner. Fast man pratar med någon, kan man göra annat under tiden. Det är inga problem att gå ut o ta ett bloss, hälla upp en kopp kaffe eller göra något annat lika livsnödvändigt under tiden som samtalet håller på.

Förr, innan mobilen, var mina skåpsluckor i köket skinande vita. Detta berodde på att telefonen var placerad i köket och sladden var precis så lång att jag kunde ta en rengöringsduk med lite diskmedel på och börja torka skåpen. Ja, för jag klarar inte av att bara prata i telefon.

Detsamma gäller faktiskt möten. Jag måste ha papper och penna och jag ritar fantastiska mönster om mötet inte behöver min uppmärksamhet. På ett särskilt trist möte, som jag var ivägtvingad på, fyllde jag en gång ett helt konferensblock med mina krumelurer. När mötet var slut hade jag tänkt att ta med mig min skapelse hem men glömde kvar blocket bland alla stenciler, kolapapper och äppelskrott, Undrar vad personalen tänkte om det blocket när de städade ur rummet?

;)

Pepparkakor

Pepparkakor är goda med apelsinjuice.
Pepparkakor är goda med grönt äpple.
Pepparkakor är goda med vinglögg.
Pepparkakor är goda med kaffe.
Pepparkakor är goda ;)

Håll bloggen levande

Jag har några bloggar jag följer och helt plötsligt insåg jag vad de alla har gemensamt:

Bloggaren skriver ganska ofta.
Inläggen varierar i längd.
De lägger in bilder.

Aha! Så nu tror jag att jag vet hur jag ska hålla min blogg levande!

Jag ska skriva ofta och inte alla inlägg behöver vara långa och vem vet, kanske blir det en bild eller två ;)

En bild säger ju mer än 1000 ord? ;)

Sömnigt svammel

Jisses vad jag är trött!

Flera nätter i rad har jag drömt konstiga drömmar och vaknat för att sedan inte kunna somna om igen. Det är säkert förväntningarna inför Marockoresan som ställer till det hela. I natt drömde jag den sjukaste drömmen so far. Det är väldigt svårt att beskriva drömmar men jag gör ett försök.

Jag satt på planet när en flygvärdinna kommer fram till mig och talar om att planet inte kan lyfta förrän jag har samlat ihop tillräckligt många burkar. Hennes min var mycket förebrående och jag förstod att jag var den enda passageraren som inte hade gjort burkinsamlingen. Fy på mig!

Vips var jag förflyttad till en skärm och på skärmen faller en blå burk sakta från himlen. Snabbt tar jag en mus och klickar på burken som lägger sig som en poäng i nedre kanten. En poäng av minst fem. Maxpoängen verkar vara tio. Burk nummer två och tre ramlar ner i snabb följd och sedan händer ingenting. När jag väntat jättelänge tänker jag starta om spelet. Det måste ju vara en bugg som gör att inga fler burkar faller och någonstans har jag alla otåliga resenärer som vill flyga till sin destination i bakhuvudet. Då uppenbarar sig flygvärdinnan igen ilsket blängande på mig och säger på skarpen till mig att inte stänga av. Jag blev förbaskad på hennes ton och vaknade tänkandes att de faktiskt kunde informerat om burkinsamlingen i förväg.

Jaha, så nu vet ni hur mina senaste nätter har varit. När jag vaknar till efter ett par timmars sömn har jag väldigt svårt att somna om. Som tur är har vi extrasängar i huset och de är färdigbäddade så det är bara att flytta över till en ny säng och somna om. De tidigare nätternas drömmar minns jag inte men jag gissar att jag kommer sova gott ett par nätter när som helst ;)

Utmana inte ödet

Sist jag skrev tyckte jag att jag var på bättringsvägen. Jag borde vetat bättre än att utmana ödet. Febern steg istället för att gå ner och nu har jag tillbringat en hel vecka med att vara sjuk. Det var i och för sig två sjukdomar (maginfluensa och sedan feber) så det kanske inte är så långvarig sjukperiod i alla fall. Nu har jag väl gjort mitt på sjukfronten?

I går lade jag fram det mesta jag tror att jag ska ha med mig till Agadir. För mig är det ett bra sätt att dämpa resfebern genom att förbereda mig noga. Skorna står uppradade på golvet och kläderna ligger i prydliga högar på sängen. Varje gång jag passerar dem tar jag bort eller lägger till olika plagg. Sista gången jag gjorde detta igår kväll insåg jag att jag mest har tagit fasta på informationen om att det är kyliga kvällar och nätter och troligtvis kommer att smälta bort för att jag inte har tillräckligt med svala kläder med mig. Jag letade därför reda på en väderprognos som visade vädret två veckor frammåt. De första dagarna på väderkartan visade min.temp på 7 grader och en max.temp på 10. Gissa om jag blev besviken! När jag kikade närmre på datumen såg jag att det inte spelar någon roll för mig eftersom temperaturen när vi är i Agadir kommer att vara 10 grader på nätterna och 25 på dagarna. Hoppas nu bara att det stämmer ;)

Det finns lite andra saker som ska förberedas också. Kamerans batteri måste laddas. Likaså måste jag ladda batterierna till min MP3 och gräva fram en massa böcker som jag inte har läst. Strandväska tror jag att jag köper där. Det känns på något sätt fel att använda den jag redan har eftersom det står Bulgaria med stora bokstäver på den. Kortlekar och kanske ett Yatzi ska jag handla någon lunch och jag borde gå och reklammera mina hörlurar som lossnar från sitt fäste hela tiden.

Häromdagen insåg jag att jag saknar tiden när barnen var små. På något sätt var det alltid liv och rörelse och jag trivs med det. Nu är det mest långa perioder av stillhet och tysthet och när det väl händer eller låter så känner jag mig störd. Shit, jag håller på att bli en gammal surkärring ;)

Jag flyttar aldrig tillbaka till Umeå

Nu är jag på bättringsvägen!

Jag märkte det först igår kväll när jag började bli småhungrig. Nu litar jag aldrig riktigt på sådana känslor när jag precis haft maginfluensa så jag tog te och rostade mackor istället för en stor middag som min kropp ville ha och kände mig duktig på kuppen ;) Det gick i alla fall bra och idag har jag mest vilat och ätit för att slippa den där lite skakiga känslan i kroppen som man ibland får efter "flunsan". Nästa tydliga tecken på tillfrisknande var att jag blev tvärförbannad. hehe Jo då, det är faktiskt ett tecken på tillfrisknande när man orkar bli tvärilsken på TV-nyheterna.

På ortopeden på Regionsjukhuset i Umeå har man bestämt att planerade operationer endast görs på rökfria patienter. Jo då ni läste rätt. Om man är rökare måste man vara rökfri minst två månader före och två månader efter operationen. Anledningen till detta är att många rökande patienter drabbas av följdsjukdomar. Vilka följdsjukdomar det rör sig om presenterades inte närmre. Inte heller sade de ett endaste ljud om hur de skulle kunna kontrollera om patienten är rökare eller ej, eller om det är en rökande patient, hur de skulle kontrollera att personen verkligen är rökfri när det är operationsdags. Kanske vill de ha "rökpoliser". Fnissar åt tanken på sjuksköterskor som luktar på patienterna för att spåra rökare ;)

Säg nu då att man är rökare och behöver operera en knäskål (har ortopeden förresten hand om knäskålar?). Då infinner sig tre alternativ:
1) Man avsäger sig vuxenrollen, finner sig i överförmyndarskapet sjukhuset har tagit på sig och slutar röka.
2) Man går dit och blåljuger om att man inte är rökare alls.
3) Man går omkring med ständig värk eftersom man inte alls tänker sluta röka och inte har lust att ljuga om det.

Jag undrar om det är diskriminering och om någon kommer att anmäla dem för det? För man kan ju fundera på vad nästa steg blir. Kanske är det som så att du som äter godis, dricker öl och vin eller snusar också måste sluta med det för att få planerad operation och i slutändan kanske de helt vägrar att ta emot rökare och andra "missbrukande" personer. Då gäller det att inte behöva akut sjukvård.

Tänk om de istället hade gått ut men en kampanj där de ERBJUDER rökare rökavvänjning så att de är rökfria två månader innan en planerad operation. Då hade jag nog inte blivit arg alls utan istället beundrat dem för framåtanda och uppfinnerikedom.

Gurgel

Gurgel ........

- Vad var det?

Gurgel, knooooorrrr, grrrruuuuurgel .....

- Vad är det som låter?

- Det är min mage som inte är jättepigg.

Det kan vara drickvaccinet som far runt och går min mage att låta som rör i ett gammalt hus. De rören skulle behöva bytas omedelbart! Det kan också vara så att bonussonen och sambon (och alla magsjuka personer på jobbet såklart) har smittat mig med någon bacilusk.

Vad det än är så är jag tacksam!

Ja, oerhöert tacksam att det händer nu och inte om 10 dagar då jag ska upp till Arlanda.

Marockosvammel

Hmmmmmm ....

Nu går det, som ni kanske märker, lite utför med det där med täta uppdateringar. Häromdagen, när jag var på jobbet, hade jag jättemånga tankar om vad jag skulle skriva om men när jag kom hem var jag för trött. Jag funderade på att bara lägga in ett par ord för att ha fixat uppdateringen men struntade i det till slut. Det blir nog gärna lite trögt när man inte skriver om något som man brinner för.

Nu är det mindre än två veckor kvar till avresan. Börjar få resfeber redan. Det är helmysko hur mycket resfeber man kan få och av vad. Jag veckopendlade i ett par år eftersom jag bodde på en ort och arbetade på en annan. Om jag inte minns fel höll jag på med det där i nästan fem år. Trots det får jag lite resfeber när jag ska åka samma sträcka för att hälsa på döttrarna och systern. Konstigt! Marocko ligger ju lite längre bort och det känns mycker mer OK att få resfeber när man ska ut på en sådan resa. Jag har dessutom aldrig varit där så det ska bli superspännande! Pirr i magen alltså :)

När man reser ska man ha ett bra och intressant ressällskap. Helst ska personen eller personerna vara pigga och glada utan att vara alltför spralliga och påträngande. De ska kunna ligga i en solstol en hel dag eller hitta på roliga saker utan alltför lång planering. Det är inte helt fel om ressällskapet dessutom kan prata om intressanta saker eller vara tysta, allt beroende på vad man själv är sugen på. Tänka sig att det här stämmer precis in på hur min syrra är och det är ju bra eftersom hon är den jag reser med. ;)

Idag måste jag börja lägga upp byxor, flytta knappar i klänningar och göra lite andra ändringar på plagg i min sommargarderob. Jag hittade en superrea på ett ställe och köpte lite plagg med Marocko i bakhuvudet. Eftersom det var kallt här och jag inte kunde använda tunna toppar eller ärmläsa klänningar hamnade allt i garderoberna utan ändringar. Det var ju så långt kvar tyckte jag. :)

En ny resväska är också inköpt och jag tror att jag ska inviga den på den här resan. Jag tror att den är lite större än den jag köpte för några år sedan och eftersom jag inte har en aning om hur mycket, eller vad, jag kommer att köpa i Marocko, känns det bra att ha lite extra utrymme. Jag kommer inte att handla en get i alla fall trots att researrangören noggrant talade om att sådana finns på marknaden. hehe

Till min syster

Dagens blogg är tillägnad min syster. Hon är för övrigt den enda som läser min blogg ;)

Hej syster yster!

Dagens blogg skulle inte alls handla om dig. Jag hade samlat på mig lite svammel från jobbet och det är ganska många dagar nu jag har funderat på att skriva om tillsatser i maten. Nu blev det inte så för så for jag öppnade dagens nya inlägg lade sig titeln där av sig självt. Tja, nästan i alla fall ;) Det var ju jag som skrev den och jag står för den :D

Du, kära lillasyster, som föddes 4 år efter mig och som under vår barndom fått stå ut med både det ena och det andra, är nog den människa jag beundrar mest! Du är klok, driftig, vänlig och ger av dig själv på ett föredömligt sätt.

Tänka sig att jag när du var nyfödd försökte sticka dig med en hattnål. Jag minns inget av det och jag tror att den gången du band fast mig i skogen kompenserar ;) Eller alla de där gångerna du ville vara i mitt rum och bryskt blev utkörd när mina kompisar eller pojkvänner kom dit.

Kommer du ihåg när vi skulle dela rum och vi mitt i natten började möblera om och göra om i garderoberna ;) Mormor, som var barnvakt, blev lite sur vill jag minnas. hehe Eller den gången i Falkenberg när du och jag skulle göra köttbullar och tyckte att köttbullssmeten var så god att vi åt upp allt innan vi stekte någon köttbulle? Fnissar vid minnet.

Tänk så mycket roligt vi har haft tillsammans både du och jag och våra barn. Tänk så många bekymmer vi har löst bara genom att sätta på kaffekannan och sätta oss vid köksbordet för att snacka igenom saker och ting. Om det fanns fler syskon som du och jag skulle världen vara en bättre plats :)

Saknar dig vansinnigt mycket och det ska bli underbart att bara få vara när vi träffas om två veckor.

Tack för att du finns!

Nu lurade jag er allt :p

Hehehe. Dagens uppdatering kommer. Det trodde nog ingen, eller hur? Alla som känner mig vet att jag är väldigt kvällstrött och morgonpigg. Det är därför jag brukar sova vid 10 på vardagar. Just idag borde jag vara enormt trött eftersom jag har haft häcken full på jobbet. Flera kollegor var sjuka eller blev sjuka under dagen och det fick bli en hel del nödutyckningar från min sida för att få iväg material ändå.

Jag lyckades dessutom med att driftsätta ett projekt en hel dag för tidigt. Det var en mycket kul upplevelse och antagligen fick jag en kick av det hela. I vilket fall som helst sitter jag nu kvar vid TVn och sed en jätteintressant dokumentär på 5:an om en stackars Indonesier med en extremt ovanlig hudsjukdom....... och klockan är efter 10.

Imorgon när klockan ringer 5,20 kommer nog jag vara trött ;)

Kramisar

Söndagssvammel

Tjoflöjt :)

Jaha då var jag här igen då. Än så länge är jag 100% på med uppdateringen av bloggen. Vaddå? Bara haft den i två dagar? JAja, men var lite positiv nu. Det här är ju i alla fall en uppdatering mer än om jag låtit bli. Dessutom är bloggen nu uppdaterad två dagar i rad :p~~~~~~

Både igår och idag har jag med en dåres envishet försökt få någon extern lagringsplats att ta emot de filmer jag filmade på en konsert. Nej då du behöver inte bli orolig. Jag fuskar inte med att dela ut upphovsrättsskyddade filmer. På en av döttrarnas skola har eleverna konserter och jag har mycket svårt att tänka mig att någon skulle protestera mot att jag delar med mig av de filmerna. Framförallt är det ju så att jag delar bara ut dem till de elever som var med och som jag känner ;)

Det finns jättemånga ställen på nätet som säger sig ta emot stora filer och det är precis vad man behöver när man vill dela med sig av en inspelning av 10 minuters konsert. Jag skaffade mig ett konto som var gratis och började ladda upp en film. När jag efter ett tag tittade på uppladdningen upptäckte jag ett rött kryss framför filen. För stor fil, stod det. När jag lusläste det finstilta insåg jag att jag skulle bli tvungen att betala en massa dollar varje månad för att få lagra en sådan stor fil. Man hade ganska stort utrymme att lagra filer på men filerna fick inte överskrida en ganska liten storlek. Ujujuj. Alltså letade jag raskt fram nästa ställe och upprepade proceduren. Samma sak där, fast det inte fanns någon finstilt sida. Däremot kom det ett felmeddelande när filen försökte överskrida en viss storlek. Suck! Det meddelandet kunde de väl gett mig på en gång istället. Idag satte min snälla sambo upp en FTP-server på vår NAS istället. Hoppas nu att det fungerar att hämta hem filer från den :)

Nu står en egen NAS på min önskelista. Jag har en massa filmen på datorn och på den NAS som finns i hemmet idag och det är helt klart att jag skulle behöva en egen så jag slipper sänga en massa. Måste komma ihåg att kolla med en av döttrarna om hon har kopierat alla sina filmer från sin skoltid. Då skulle jag kunna ta bort en massa gamla filer och antagligen få plats med allt jag behöver ha plats till.

Syster yster ringde förresten idag. Gissa om jag blev glad :D Hon har legat i flunsa och jag var sugen på att ringa upp och bara småprata men eftersom jag försöker vara en omtänksam syster lät jag bli ;) Nu lät hon i alla fall jättepigg och glad och vi satt och svamlade en bra stund :)

Nu får det räcka för idag och jag vet att det är mest svammel men vad gör man inte för att uppdatera ofta? ;)

Om mig :)

Tjaha.

Jag skaffade mig en blogg för evigheter sedan men uppdaterade så sällan att alla snart övergav mig. Den som höll ut längst är också familjens pålitligaste bloggare, dottern Malin. När hon till slut gav upp hade hon säkert påminnt mig nästan ett halvår om att jag var en dålig (läs opålitlig) bloggare. Kom ihåg, du läsare, att hon faktiskt har rätt. Jag är inte den sortens människa som varje dag skriver långa (eller korta) intressanta stories. Det troligaste är att jag skriver ett par gånger i veckan i början och sedan blir det mer sällan.

Det är knappast som så att jag behöver göra en presentation för 99,9 % av de som hittar hit är troligtvis familjemedlemmar. Jag ska ändå presentera mig för det är odrägligt att hamna på sidor där man inte har en aning om vem det är som skriver.

Jag heter Monica, är nyss fyllda 46 och har fyra skönsjungande döttrar :) Jag bor i ett stort hus med sambon och hans två barn. Jag har också en mamma, pappa och syster (mycket viktig person i mitt liv :), två halvbröder och en styvbror. Mormor och farmor som var två oerhört viktiga personer i mitt liv är tyvärr döda sedan ett par år tillbaka. Mest av alla saknar jag mormor, eller gamlamormor som jag kallat henne genom alla år för att inte förvirra döttrarna med alltför många mormödrar :)

Jag har nog egentligen inga hobbies men när jag tar mig en funderare kommer jag på att jag ändå gör en massa olika saker. Jag älskar att spela spel och just nu är Facebook ett jättekul ställe att spela spel på. Hammerfall är min nyaste favorit där ;) Jag stickar, virkar och det händer även att jag syr. Jag bygger webbsidor,läser massor med böcker och älskar att odla egna grönsaker i mitt växthus.

Jag arbetar på en statlig myndighet som systemansvarig men har börjat leta efter något annat. Jag vill egentligen arbeta med utvecklingsprojekt och då helst med någon agile metod.

Jag är snabb att falla i skratt och jag har nog lite mer temperament än vad som är bra. Tror jag. För det är ju så svårt att beskriva sig själv. Man förändras genom åren och ibland glömmer man bort att man har lagt sig till med nya olater eller att man har förändrats på andra sätt ;) Jag får nog be döttrarna eller systern beskriva det här istället.


Detta får räcka som start på min nya blogg. Med lite tur uppdaterar jag imorgon också ;)

// Kramisar :)