Folk

Ibland begriper jag mig inte på folk alls!

Beslöjad

Igår yrde snön runt öronen på mig när jag skulle hem från jobbet. Vädigt mysigt så här nära jul men inte särskilt varmt eller behagligt. Mössa äger jag ingen och kappan har ingen luva, en förskräcklig brist på en annars väldigt bra kappa. Jag har alltid en schal runt halsen och den är finurlig att svepa in huvudet i när det behövs. Schalen jag hade på mig igår är rutig i olika rosa och hallonröda toner och värmde mina frusna öron när jag väntade på mitt tåg. Luggen envisades med att krypa fram och bli snötäckt men planen fungerade ändå tillfredsställande.

När ett tåg stannade och folkmassan vällde av tåget tyckte jag att jag fick en lite konstiga blickar av en del förbipasserande. Det är jag inte direkt van vid. De flesta i Stockholm skyndar förbi med blicken i backen men inte igår. Några äldre damer stirrade nedlåtande på mig och en kille i min egen ålder skakade på huvudet när han gick förbi. Andra kastade en snabb blick på mig och låtsades sedan inte se mig alls. Wierd!! Jag funderade på om jag såg rolig ut med schalen runt huvudet men tänkte lite trotsigt att jag är hellre varm än snygg. Efter en stund med, i mitt tycke, ganska många underliga blickar började jag på allvar att fundera på varför!

Kanske har jag en extra känslig dag och tolkar in saker som inte finns? Jag har en jättefläck på näsan? Det rinner ur min näsa? Till slut kom jag fram till att det skulle kunna bero på att jag ser kul ut men å andra sidan har jag svept in skallen på det här sättet de senaste 15 åren och inte fått undrande eller nedlåtande blickar. Hur jag än funderade fattade jag faktiskt ingenting!

Det var först när två förbipasserande djupt beslöjade kvinnor hälsade på mig på arabiska som jag kom på det! Alla dessa blängar och suckar berodde på att de trodde att jag hade slöja! ... tror jag. De måste gått förbi mig och tänkt "stackars förtryckta kvinna". Några tänkte säkert också att man ska ta seden dit man kommer och några (väldigt få hoppas jag) tänkte säkert, åk hem.

Synd att ingen stannade och sade något för jag hade gärna hållt ett anförande om att hur jag klär mig är min ensak och om jag vill ha en slöja så får jag det. Sådana saker bestämmer inte andra människor åt MIG!

Nu var det ju ingen slöja utan en schal, något som jag inte tror att man kan ta fel på. Dessutom ser jag svensk ut, tror jag. När jag kom hem fick jag reda på att Metro (morgontidningen många läser på tåget) hade haft flera artiklar om förtyckta kvinnor och kanske det var förklaringen då.

Idag hade jag samma schal , fast runt halsen, och en jacka med kapuschong. Den ser jag verkligen rolig ut i men idag var jag helt osynlig.

Dyr dag

I morse , när jag skulle till jobbet, tog jag mina fina stövlar på mig. Jag hade egentligen inte tänkt använda dem innan jag lämnat dem till skomakaren för omklackning men det är mina älsklingsstövlar och jag övertalade mig själv att de skulle hålla att gå på en dag till. Det är ju värt en hel del att få känna sig snygg ;)

Vid lunch hade jag lite bråttom att ta på mig stövlarna och på något sätt måste den lilla skinnremsan som ska skydda benet mot blixtlåset vikt sig dubbel och hamat i kläm. Jag fick alltså inte av mig stövlarna. Jag drog uppåt, utan resultat. Jag försökte dra neråt med samma resultat, det vill säga inget alls! Blixtlåset satt envist fast där det var. Jag försökte dra av mig stöveln med blixtlåset stängt. Det gick inte det heller.

En rådig kollega begärde fram en tång och drog sedan uppåt ... och neråt men blixtlåset satt där det var, precis på mitten. Jag blev ilsken och lyckades slita upp blixtlåset till följd att det gick sönder helt och hållet. :(

När det var dags att gå hem valde jag att inte gå hem i tofflor. Istället hämtade jag tre gummisnoddar, en grön, en röd och en blå. Dessa trädde jag om stöveln så att den skulle hålla sig stängd. Jag kan vara finurlig ibland. Naturligtvis gick det inte så bra. För varje steg jag tog åkte snoddarna lite neråt och var tionde steg fick jag stanna och hasa upp dem igen.

Det finns en second-hand affär en bit från jobbet som har begagnade skor. Jag styrde raskt kosan ditåt och efter en hel del letande hittade jag en stövel jag kunde ha. Snygg var den också! 400 kronor fattigare och ett par bruna italienska skinnstövlar rikare klev jag ut ur affären. Det var jätteskönt att inte behöva stanna hela tiden för att hasa upp gummisnoddar ;)

Min skomakare tog emot mina stövlar och lovade att ha dem klara till imorgon. 200 kronor för att byta blixtlåset och 200 för att sula och klacka om dem. Sammanlagt blev jag alltså 800 kronor fattigare idag. Nåja, mina gamla stövlar är klart värda 400 och de nya är säkert jättebilliga om man ser till utförande och skinnkvalitet.

Nu måste jag bara vänja mig vid att ha bruna stövlar på fötterna. Jag som bara äger svarta skor och stövlar. i värsta fall får någon av mina döttrar ta över dem ;)

Bones

Tittar på min senaste passion: Bones. Så himla mysig serie att jag sitter o småler under hela avsnittet :)

Fylld dag

I natt kom sambon hem från en veckas arbete i England. Någon gång framåt småtimmarna upptäckte jag att han var hemma igen och smög mig nära. Jättemysigt! Fast jag sover nog inget vidare djupt när jag ligger på hans arm och det märker jag nu när jag sitter o gäspar oupphörligen fast det är lördag, klockan bara är 22 och jag sov länge i morse.

Hela första halvan av dagen försvann när vi bakade lussekatter, putsade koppar, diskade ur glöggkopparna och dammsög. Andra halvan av dagen gick åt till att glöggfika med goda vänner för att sedan gå vidare till lokalkrogen och äta kvällsmat. Jag glömde bort att min mage mår bäst av laktosfri kost och åt en verkligt god dippsås till min grillade lax.

Nu sitter jag i soffan och jäser av sockerchock och mättnad. Magen är dessutom i uppror och gurglar vilt av gräddfilen. Ute regnar det envist och marschallerna har slocknat. Trots det får man nog säga att det varit en skön lördag.

Finurligt

Tänk så finurligt det är med mobiltelefoner. Fast man pratar med någon, kan man göra annat under tiden. Det är inga problem att gå ut o ta ett bloss, hälla upp en kopp kaffe eller göra något annat lika livsnödvändigt under tiden som samtalet håller på.

Förr, innan mobilen, var mina skåpsluckor i köket skinande vita. Detta berodde på att telefonen var placerad i köket och sladden var precis så lång att jag kunde ta en rengöringsduk med lite diskmedel på och börja torka skåpen. Ja, för jag klarar inte av att bara prata i telefon.

Detsamma gäller faktiskt möten. Jag måste ha papper och penna och jag ritar fantastiska mönster om mötet inte behöver min uppmärksamhet. På ett särskilt trist möte, som jag var ivägtvingad på, fyllde jag en gång ett helt konferensblock med mina krumelurer. När mötet var slut hade jag tänkt att ta med mig min skapelse hem men glömde kvar blocket bland alla stenciler, kolapapper och äppelskrott, Undrar vad personalen tänkte om det blocket när de städade ur rummet?

;)

Pepparkakor

Pepparkakor är goda med apelsinjuice.
Pepparkakor är goda med grönt äpple.
Pepparkakor är goda med vinglögg.
Pepparkakor är goda med kaffe.
Pepparkakor är goda ;)

Håll bloggen levande

Jag har några bloggar jag följer och helt plötsligt insåg jag vad de alla har gemensamt:

Bloggaren skriver ganska ofta.
Inläggen varierar i längd.
De lägger in bilder.

Aha! Så nu tror jag att jag vet hur jag ska hålla min blogg levande!

Jag ska skriva ofta och inte alla inlägg behöver vara långa och vem vet, kanske blir det en bild eller två ;)

En bild säger ju mer än 1000 ord? ;)